Allt bara går fram och tillbaka hela tiden. Men det är väl lite det det hela går ut på. Det är aldrig någonsin helt bra för alltid. Först är jag glader tjejur och det går framåt och jag vet vart jag ska, vart jag är på väg och sen går det tillbaka igen och jag vet ingenting alls.

Jag har värsta fina rummet i en lite väl rörig och stor lägenhet.

Jag vill helst egentligen ha något fint och eget. Min lilla etta som jag skulle inreda med alla mina fina bilder jag fått tag på, mitt piano och mitt fina skrivbord och min dator sen skulle det vara bra så, kanske min säng också, och alla mina tusen miljarder kläder som jag aldrig använder. Men de skulle liksom i alla fall vara där för de hör ju dit.

Om jag har tur så kommer jag in på Nyckelviken i år. Tror mer på mina bilder i år, de är mer aktuella så att säga. Inte gjorda för tvåhundra år sen utan typ igår och några i övermorgon och några på måndag, vilket också är dumt för jag vet inte om de är helt genomarbetade men vafan. Vi kör ba. Den tjugonde ska de in hursomhelst. Hej och hå. Annars vet jag inte hur jag gör, skaffar jobb typ.

Allt är ganska förvirrat men ganska mycket känns bra.

Jag vill ha mitt piano hos mig och vara ensam och spela för det gör jag aldrig längre. Det bor hos mamma och pappa för här får det inte plats. Inte i mitt fina lilla rum i alla fall och i lägenheten vill jag inte ha det. Om det är så mycket bättre att står där borta och samlar damm och agerar tavel- och blomhylla vet jag inte. Men det får vara så tills vidare. Tills jag får min lilla etta alternativt tvåa med bad och kök.

Hela jag-är-en-dålig-genusstudent-som-inte-gör-det-jag-ska-och-csn-kommer-aldrig-vilja-ha-med-mig-att-göra-igen-åhgrenen har lagt sig lite nu efter att jag fick prata med fina studievägledaren (om det är det han nu faktiskt är) och insåg att det nog löser sig. Hurra!

NU VILL JAG INTE VARA SJUK LÄNGRE NU VILL JAG HA ÖL OCH PARK.

FLEET FOXES ÄR HIMLA FINA OCKSÅ.

HEJDÅEHHHHHHHHH!!!!!

Jag har försökt formulera mig på nåt sätt för att försöka förklara vad som händer just nu.
Med risk för att låta som ett emokid: Allt suger.
Eller egentligen inte.
Jag är rätt nöjd med hur min kommande framtid ser ut.
Jag har bestämt mig för att söka till roliga utblidningar, som jag tror är asbra för mig. Nyckelviksskolan färg, form och hantverkslinje, annars franska, annars genus.
Jag ska till Japan och hälsa på Jenfa tre veckor i mars april.
Jag har upptäckt att jag har fina vänner som jag vill komma närmre.
Min familj är som vanligt rar, om än vissa mindre småbråk dyker upp ibland (rätt ofta).
Det känns ändå som att det är rätt normalt.

Men jag känner mig så sjukt ensam.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet inte vem jag verkligen kan prata med.
Jag behöver bara att nån rör vid mig, håller om mig. Jag behöver kärlek och typ.. bekräftelse.
Just nu gör allt bara så ont. Men samtidigt vill jag verkligen inte ha ett förhållande, bara en trygghet.

Äh skit jag vet inte. Jag vill bara bli typ full och sova och glömma allt.
Eller kanske få lite ljus och kompromisslös glädje. Hejdå

shitshitshit

nu är det två veckor exakt till julafton och jag har fem bilder att fixa.
har precis börjat med första och det går segt må jag säga.
men jag tror att om jag bara kommer igång så kommer det gå som på räls.
annars vet jag inte hur jag ska lösa dessa juleklappar med min magra ekonomi.
äh det måste gå vägen helt enkelt!

hade jag inte haft en så argsint mage just nu så hade jag gjort en liter kaffe och kört hårt med, men det svider bara jag tänker på det. får köra på öl ikväll istället.

hoppas den lilla julstämningen jag faktiskt kan ana nånstans längst där inne håller i sig och att jag kan uppskatta julen litegrannnnn i år i alla fall. det skulle vara fint.

puss hej

hur mycket bohemian rhapsody och stairway to heaven än må vara uttjatade så får de alltid mina armhår att resa sig.
så var det med den saken.

imorgon ska jag rita världens bästa julklappar.

Jag vill så gärna gärna hitta någonting som gör så att allt känns mer meningsfullt.
Som att jag är på rätt väg.
Visst mycket är bra, men jag mår mest bajs.
Blir verkligen bara mer och mer likgiltig och frustrerad på samma gång.

Jag jobbar så lite så jag går mest hemma. Vilket också innebär en stor brist på pengar.
Jag menar, hade jag bara åtminstone ett fast jobb så skulle jag kunna flytta hemifrån vilket skulle vara ett stort lyft.
Att bara gå hemma är det värsta jag varit med om. What so ever.
Det bidrar också till att jag och mina föräldrar bara stör oss på varandra, eller i alla fall att jag stör mig på dom.

Jag vet inte alls hur vuxenlivet fungerar, jag är mest rädd hela tiden för att alla andra i min ålder ska komma iväg medan jag helt mentalt är kvar i ett beroendestadium och aldrig kommer lära mig hur det fungerar med lön, skatt, deklaration, lån, ränta, ammorteringar, pension, räkningar, sparande, boende, jobb, utblidning, lycka osv.

Nu när jag iofs har ett helschysst jobb men inte så ofta skulle jag ju kunna lägga resterande tiden på att kanske hitta någon rolig utbildning, men jag har ingen lust. Verkligen.
Eller jag kan inte komma på något alls som jag vill göra.

Jag känner mig osäker i alla sammanhang, och mestadels oönskad.
Jag hatar min totala brist på fysisk aktivitet. Eller snarare hur dålig jag är på allt.
Det finns egentligen inte något jag är speciellt bra på.
Det är ju liksom inte så bra och givande för självkänslan.

Jag orkar aldrig ta mig för att ringa någon.

Jag är fedt för desperat efter att få hänga med Valdo, så jag tror han tröttnar. Jag märker ju hur det liksom tär på allt. Man måste ju få chansen att sakna varandra också.
Han är så fin, men jag är verkligen sjukt osäker. Jag är så rädd att förlora honom så jag håller i för hårt tror jag.
Jag förstår inte varför jag inte bara kan slappna av och vara nöjd med det jag har.

GOSH!!1ett

Jag hade feberdrömmar inatt.

Dels drömde jag att jag flyttade in hos en tjej, som bodde i en lägenhet i ett ruckel mitt inne i en tallskog. Min syrra hade bott där tidigare. Tjejen, typ Lirta eller vad hon nu hette, var ju snäll och så men fedt trashig, det fanns en säng, en soffa där jag fick sova. Kostade 500 kronor i månaden.

Men sen insåg jag att hon var dum i huvudet, nån gång hittade jag henne liggandes i min sängsoffa med fötterna på huvudkudden och onanerade,
"Vafan!! Du får ju inte göra det i min säng, det är ju jätteäckligt!" Sen gick jag därifrån.

Sen gjorde jag något jag inte minns. Sen skulle jag tillbaka till den där lägenheten för att prata med Lirta om att jag inte kunde bo där, det var inte värt alls.
På vägen dit, gick jag först vilse, men sen hittade jag huset.
En bit ifrån såg jag värsta blåbärsrisen med två jättestora blåbär, eller mycket större än de andra, det smakade fantastiskt.
Jag såg en spindel i ett av risen som var i full färd att slå in en fluga, den gjorde liksom först en kullerbytta över flugstackarn, sen la den sig under den och började snurra in den. Jag rös.

När jag kom dit träffade jag Sol från Ormteatern, fast hon var i min ålder och hade bara hår ner till öronen. Hon hälsade på sin familj och stod på verandan med en filt runt axlarna.
Vi började prata om hur höga krav jag har på mig själv, när det gäller ritande och skrivande.
Jag vill liksom att allt ska vara bra från början, men inser alltid att det blir bäst när jag får arbeta fram något.
Jag började tänka på ett självporträtt jag har gjort och sa att det var jag faktiskt nöjd med.

Sen kom den där Lirtabruden hem och jag insåg att hon var sjukt snygg, men det funkade inte.

Där var en kille jag halvkänner, han hette Kelo här haha.
Lirta ville ha honom i sitt hem typ. Hon och någon mer.
De sjöng ballader för honom så att han skulle stanna.
Men han ville inte för han tyckte det var ett ruckel. Han pratade skånska, vilket han inte gör i vanliga fall.
"Schysst toalett :/ "

Plötsligt kom det en kille och en tjej och attackerade oss, främst Kelo.
Kelo typ sparkade den där killen i skrevet konstant, men han reagerade inte.
Jennifer var där och vi höll fast tjejen medan killen satt på kelos rygg.
Jag satt med knäna på hennes huvud som plötsligt hade blivit en bok men det var fortfarande hon för de var något slags skogsreligiöst fölk. (?)
Jennifer tyckte att vi skulle snitta henne så killen slutade hoppa på Kelo.
Jag var tveksam men hon gjorde det ändå. Rakt ovanför ögonen. Som ett unibrow.

Hennes halvröda/halvblå bokansikte rörde inte en min, gjorde inte ett ljud.
Men killen slutade och undrade vem som gjort det. Ingen svarade.
Han la skulden på mig och jag sprang ut i hallen, för nu var vi plötsligt i mitt gamla hus.

Han hoppade upp på min rygg och slog en jävla isbergssallad i mitt huvud. Jag försökte göra något slags motstånd,
"Jaså, vi ska vara så?" sa han och drog fram en stor kniv som det stod typ "Döda barn" med blod på.
Han tvingade mig att slicka på texten. Sen slet jag mig loss och sprang ut i trädgården.
Jennifer var ute ur drömmen nu
men Kelo var typ kvar därinne, så jag fick panik och sprang fram och hittade en sten som jag skulle krossa fönstret med.
Precis innan jag hann fram till fönstret så hade den där jävla bruden blivit vanlig igen och krossade fönstret med en sten som fanns därinne (?) sen började hon kasta stenar mot mig.
Hon hoppade ut genom fönstret och jag kastade stenar mot henne.
Sen hade hon plötsligt en jävla hallonbuskepinne som hon slog mig med, det gjorde sjukt ont, så jag slet loss en annan och slog henne med all kraft, men hon rörde inte jävla min.

Sjuka, sjuka människor.

Sen var Kelo borta och de andra också. Och jag fick panik och trodde att han var död.

Så jag sprang runt plötsligt i det gamla rucklet, och där var det en massa haningebor,
typ villanmänniskor (bland annat en kille som raggade på mig en gång) och lite folk från min gamla klass.

Jag gick in i ett rum som nästan var helt mörkt. Där de flesta satt.
"Är det någon som har sett.. Elok.. nej vafan heter han?"
"Är hon naken?" sa en kille från min gamla klass
"Nej, jag har underkläder på mig Darin" svarade jag Eddie. (Det är fedt lol att jag drömde så, för jag glömde vad Eddie hette men kom ihåg att han var typ värsta Darinsnubben.)

Jag fick mer och mer panik och trodde att han var död.
Sen sprang jag in i ett kök, där var han inte heller.

Kelo hade blivit Oliver Lofténkillen, och jag var i en trädgård och letade efter honom.

Jag träffade en kvinna som sa att man hade hittat spår efter honom och det lät på henne som att han var död så jag bröt ihop och låg på marken och skakade. Men då stod han där och sa "Luringluring! Nu blev du allt förvånad va?" med ett stort jävla leende.

Jag blev så glad så jag hoppade upp och omfamnade honom och sen skulle vi gå och hänga med hans Bertpolare.

Senare drömde jag att pappa var en kung och mamma drottning och jag var nån jävla kronprinsessa (vad var Hanna då?)

Pappakungen och hans armé skulle typ storduellera mot en annan kung och hans armé, det var verkligen riddare och jättekonstiga rustningar, och jag och mamma satt på varsin häst typ längst fram.
Jag var så jävla arg, för att fastän det bara var ett spel så skulle folk dö på riktigt och jag var så rädd att pappa skulle dö för han var ju kungen liksom.
Jag och mamma hoppade av våra hästar och smög oss bakom ridån, för vi tänkte minsann inte dö.
Men jag var så rädd för pappas skull.
Vi ställde oss mot väggen högst upp på en hög av svärd där det stod en massa andra kvinnor och pratade om hur vacker klänning jag hade.
Jag tog upp ett svärd och kände att det var ju helt trubbigt. Inte vasst någonstans. Vafan liksom?
Väntade på att man skulle höra någon signal.
Vi gick in. Men jag kom inte ner. För att fastän svärden var så trubbiga så kunde man säkert spetsas eller nåt. Så nån random riddare (aah lol) typ hjälpte mig ner.



VADIHELVETE? Jävla hjärna som drömmer så konstigt.

Jag drömde konstigheter inatt förresten.

Jag var vid någon resebyrå i ett större centrum och det var en massa japaner som skulle boka resa till Tokyo och jag tänkte att "Oj, jag borde kunna min japanska nu när jag ska dit." Sen kom det fram en kvinna från resebyrån (också japan) och sa väldigt vänligt att "Frida, du vet väl att du inte får sova i soffan om du inte är kund här." "Men jag ska ju boka en resa." svarade jag.
Sen såg jag pappa längst fram i kön, och jag frågade honom vad han gjorde. "Måste ju boka rum i (random tysk stad)"