shitshitshit

nu är det två veckor exakt till julafton och jag har fem bilder att fixa.
har precis börjat med första och det går segt må jag säga.
men jag tror att om jag bara kommer igång så kommer det gå som på räls.
annars vet jag inte hur jag ska lösa dessa juleklappar med min magra ekonomi.
äh det måste gå vägen helt enkelt!

hade jag inte haft en så argsint mage just nu så hade jag gjort en liter kaffe och kört hårt med, men det svider bara jag tänker på det. får köra på öl ikväll istället.

hoppas den lilla julstämningen jag faktiskt kan ana nånstans längst där inne håller i sig och att jag kan uppskatta julen litegrannnnn i år i alla fall. det skulle vara fint.

puss hej

hur mycket bohemian rhapsody och stairway to heaven än må vara uttjatade så får de alltid mina armhår att resa sig.
så var det med den saken.

imorgon ska jag rita världens bästa julklappar.

Jag vill så gärna gärna hitta någonting som gör så att allt känns mer meningsfullt.
Som att jag är på rätt väg.
Visst mycket är bra, men jag mår mest bajs.
Blir verkligen bara mer och mer likgiltig och frustrerad på samma gång.

Jag jobbar så lite så jag går mest hemma. Vilket också innebär en stor brist på pengar.
Jag menar, hade jag bara åtminstone ett fast jobb så skulle jag kunna flytta hemifrån vilket skulle vara ett stort lyft.
Att bara gå hemma är det värsta jag varit med om. What so ever.
Det bidrar också till att jag och mina föräldrar bara stör oss på varandra, eller i alla fall att jag stör mig på dom.

Jag vet inte alls hur vuxenlivet fungerar, jag är mest rädd hela tiden för att alla andra i min ålder ska komma iväg medan jag helt mentalt är kvar i ett beroendestadium och aldrig kommer lära mig hur det fungerar med lön, skatt, deklaration, lån, ränta, ammorteringar, pension, räkningar, sparande, boende, jobb, utblidning, lycka osv.

Nu när jag iofs har ett helschysst jobb men inte så ofta skulle jag ju kunna lägga resterande tiden på att kanske hitta någon rolig utbildning, men jag har ingen lust. Verkligen.
Eller jag kan inte komma på något alls som jag vill göra.

Jag känner mig osäker i alla sammanhang, och mestadels oönskad.
Jag hatar min totala brist på fysisk aktivitet. Eller snarare hur dålig jag är på allt.
Det finns egentligen inte något jag är speciellt bra på.
Det är ju liksom inte så bra och givande för självkänslan.

Jag orkar aldrig ta mig för att ringa någon.

Jag är fedt för desperat efter att få hänga med Valdo, så jag tror han tröttnar. Jag märker ju hur det liksom tär på allt. Man måste ju få chansen att sakna varandra också.
Han är så fin, men jag är verkligen sjukt osäker. Jag är så rädd att förlora honom så jag håller i för hårt tror jag.
Jag förstår inte varför jag inte bara kan slappna av och vara nöjd med det jag har.